life is like a train

"A nossa vida é como uma viagem de trem, cheia de embarques e desembarques, de pequenos acidentes pelo caminho, de surpresas agradáveis com alguns embarques e de tristezas com os desembarques. Quando nascemos, ao embarcarmos nesse trem, encontramos duas pessoas que, acreditamos que farão conosco a viagem até o fim: nossos pais. Não é verdade. Infelizmente, em alguma estação, eles desembarcam, deixando-nos órfãos de seus carinho, proteção, amor e afeto.
Mas isso não impede que, durante a viagem, embarquem pessoas interessantes que virão ser especiais para nós: nossos irmãos, amigos e amores. Muitas pessoas tomam esse trem a passeio. Outras fazem a viagem experimentando somente tristezas. E no trem há, também, outras que passam de vagão em vagão, prontas para ajudar quem precisa.
Muitos descem e deixam saudades eternas. Outros tantos viajam no trem de tal forma que, quando desocupam seus assentos, ninguém sequer percebe. Curioso é considerar que alguns passageiros que nos são tão caros acomodam-se em vagões diferentes do nosso. Isso nos obriga a fazer essa viagem separados deles. Mas isso não nos impede de, com grande dificuldade, atravessarmos nosso vagão e chegarmos até eles. O difícil é aceitarmos que não podemos sentar ao seu lado, pois outra pessoa estará ocupando esse lugar. Essa viagem é assim: cheia de atropelos, sonhos, fantasias, esperas, embarques e desembarques. Sabemos que esse trem jamais volta. Façamos essa viagem da melhor maneira possível, tentando manter um bom relacionamento com todos, procurando em cada um o que tem de melhor, lembrando sempre que, em algum momento do trajeto poderão fraquejar, e, provavelmente, precisaremos entender isso. Nós mesmos fraquejamos algumas vezes. E, certamente, alguém nos entenderá. O grande mistério é que não sabemos em qual parada desceremos.
E fico pensando: quando eu descer desse trem sentirei saudades? Sim. Deixar meus filhos viajando sozinhos será muito triste. Separar-me dos amigos que nele fiz, do amor da minha vida, será para mim dolorido. Mas me agarro na esperança de que, em algum momento, estarei na estação principal, e terei a emoção de vê-los chegar com sua bagagem, que não tinham quando embarcaram. E o que me deixará feliz é saber que, de alguma forma, eu colaborei para que essa bagagem tenha crescido e se tornado valiosa.
Eu gostaria que você pensasse no desembarque do trem, não só como a representação da morte, mas, também, como o término de uma história, de algo que duas ou mais pessoas construíram e que, por um motivo ínfimo, deixaram desmoronar. Fico feliz em perceber que certas pessoas como nós, têm a capacidade de reconstruir para recomeçar. Isso é sinal de garra e de luta, é saber viver, é tirar o melhor de todos os passageiros. Agradeço muito por você fazer parte da minha viagem, e por mais que nossos assentos não estejam lado a lado, com certeza, o vagão é o mesmo."
------- # ------- # ------- # ------- # ------- # ------- # -------

"Vårt liv är som en tågresa, full av avgångar och ankomster, med några olyckor under vägen, med några trevliga överraskningar av avgångar och sorger med ankomster. När vi föds, när vi inleder detta tåg, träffade vi två personer som vi tror kommer att resa med oss​till slutet: våra föräldrar. Det är inte sant. Tyvärr, på något station ska de stanna och lämna oss föräldralösa och utan deras vård, skydd, kärlek och tillgivenhet.
Men det stoppar inte oss att träffa andra människor som kommer att vara speciell för oss: våra syskon, vänner och älskare. Många människor tar denna tågresa för att njuta av. Andra upplever bara sorg. Och tåget har även andra som går från vagn till vagn, redo att hjälpa människor i nöd.
Många går ner och blir saknade. Andra som reser på tåget lämnar sina platser och ingen märker ens. Det kan hända att vissa passagerare som är så viktiga sitter i en annan vagn långt ifrån oss. Detta tvingar oss att resa bortsett från dem. Men det hindrar inte oss, även med svårigheter, att flytta vagn och träffa dem. Men det är svårt att acceptera att vi inte kan sitta bredvid dem, eftersom någon annan kommer att sitta på detta plats. Denna resa är så här: full av olyckor, drömmar, fantasier, väntan, avgångar och ankomster. Vi vet att detta tåg åker aldrig tillbaka. Låt oss njuta av resan på bästa möjliga sätt, försöker hålla en god relation, titta på vad alla har att erbjuda oss och alltid komma ihåg att någon gång kommer de misslyckas, och det måste vi förstå. Vi misslyckas ibland också. Och visst kommer någon att förstå oss. Det stora mysteriet är att vi inte vet på vilken station vi ska stanna på.
Och jag tänker, kommer jag sakna när jag kommer ut från det här tåget? Ja. Lämna mina barn som reser ensamma kommer vara sorgligt. Separera mig från vännerna jag gjorde, från mitt livs kärlek, kommer vara smärtsamt för mig. Men jag håller fast vid förhoppningen att, någon gång, ska jag vara på centralstationen, och se dem komma med sitt bagage, som de inte hade när de gick ombord. Och det gör mig glad att veta att på något sätt samarbetade jag att göra denna bagage större och värdefull.
Jag skulle vilja att ni tänker på ankomsten av tåget, inte bara som en representation av döden, men också som slutet på en berättelse, något som två eller flera personer har byggt och för någon orsak lät de det rasa. Jag är glad att se att vissa människor som vi, har förmågan att bygga för starta om. Det är ett tecken på kampen för att kunna leva och kunna ta det bästa av alla passagerare. Tack så mycket för att du är en del av min resa, och även om våra platser är inte bredvid varandra, säkert, är vagnen densamma."