O silêncio da noite. As ondas do mar. A lua cheia iluminava aquela noite de verão, e o que se via no horizonte era quilômetros de areia dourada, vazia, sem vida. Ali, naquele quarto de frente para o mar. Silêncio. Até que se escuta os passos dele. Firmes e diretos, mas nervosos. Silêncio outra vez.
Até que ela aparece.
Suave como a brisa, apenas se ouve o pequeno barulho dos seus sapatos de salto no chão de madeira e do seu vestido a dançar enquanto ela caminhava. Seus olhos castanhos que iluminam o mundo. Ou pelo menos o mundo dele.
Nenhum dos dois falavam. Ela não queria nem imaginar o que aconteceria se os encontrassem ali. Ele não se importava. O mundo ao redor parecia não existir; o que existia era ela. Ela, ela, ela. Sua pele macia, seu perfume, seus cabelos, seu sorriso.
Ela sussurra em seu ouvido. Isso é loucura. Sorri.
Ele responde com o olhar. Não necessita dizer mais nada. E não havia palavras para responder. O que dizer para essa mulher que parecia fazer um furacão em sua vida? Ele simplesmente passa a mão em seus cabelos e agarra sua cintura.
Ela sorri outra vez. Eles dançam.
Ao som da baixa música latina ele a conduz para um mundo que ela nunca viu antes. Em cada passo, uma sensação inexplicável. Ela chega mais perto, mais perto, mais perto. O coração palpitando.
Ele a puxa para mais perto. Tão perto que podia ouvir sua respiracão. Ela tentou arriscar um beijo. Ele parou. Tocou em seus lábios, beijou seu pescoço. E quando ela não podia mais suportar, ele a beijou.
A música continuava tocando.
Ela não conseguia pensar. Aquela loucura toda parecia impossível de explicar. Ela estava dominada, não podia fazer mais nada do que se render. Sabia disso desde que o conhecera. Seus olhos brilharam ao vê-la dancar naquela festa, no meio de tanta gente, tanto calor, tanta paixão. E os dois sabiam que era o destino.
E ele daria tudo, até o que não tinha, para poder estar com ela. Tocar sua alma. Nem que seja apenas por uma noite.
O tempo parou naquela noite.
Ainda se ouvia o som das ondas do mar. Ela a sussurrar o nome dele.
O dia amanhecia. Ele poderia passar mais uma noite toda com ela. Ela poderia passar a vida inteira. Daqui a pouco, o sol traria de volta a realidade. Tiraria dele seu anjo mais precioso. Mas ele não se importava. Eles se veriam outra vez um dia. Era um amor intenso, forte e ao mesmo tempo incerto. Justo ela que não acreditava em paraíso. Estava nele.
E quem se atreveria a tentar entender essa paixão?
------ # ------ # ------ # ------ # ------ # ------ # ------ # ------
Fotsteg.
Nattens tystnad. Havsvågorna. Fullmånen lyser den sommarnatten, och det endast man såg på horisonten var flera kilometer av gyllene sand, tomma, livlösa. Här, i detta rum mot havet. Tystnad. Tills man hör hans fotsteg. Bestämt och direkt, men ändå nervös. Tystnad igen.
Tills hon kommer.
Lätt som vinden, man hör bara ljudet av hennes skor på trägolvet och hennes klänning som dansar när hon går. Hennes bruna ögon som lyser upp världen. Eller åtminstone hans värld.
Ingen av dem talade. Hon ville inte ens att föreställa sig vad som skulle hända om de hittade dem där. Han brydde sig inte. Världen omkring verkade inte existera, det endast som fanns var hon. Hon, hon, hon. Hennes mjuka hud, hennes doft , hennes hår, hennes leende.
Hon viskar i hans öra. Det här är galet. Hon ler.
Han svarar med en blick. Han behöver inte säga något mer. Och det fanns inga ord att säga. Vad skulle man säga till denna kvinna som skapade en orkan i hans liv? Han sätter handen i hennes hår och tar tag i hennes midja.
Hon ler igen. De dansar.
Vid ljudet av den låga latinska musiken leder han henne till en värld hon aldrig har sett förut. I varje steg, en oförklarlig känsla. Hon kommer närmare, närmare, närmare. Hjärtat bultade.
Han drar henne närmare. Så nära han kunde höra hennes andning. Hon försöker kyssa honom. Han pausar. Rör hennes läppar, kysser hennes nacke. Och när hon inte längre kunde vänta, kysser han henne.
Musiken fortsätter att spela.
Hon kunde inte tänka. Denna galenskapen verkade omöjligt att förklara. Hon är behärskad, hon kunde inte göra något annat än ge upp. Det visste de redan sedan de träffade varandra första gången. Hans ögon glittrade när han såg henne dansa på festen, mellan så många människor, så mycket värme, så mycket passion. Och de båda visste att det var ödet.
Och han skulle ge vad som helst, till och med vad han inte hade för att vara med henne. Beröra hennes själ. Även om det var bara för en kväll.
Tiden stannade den här natten.
Man kunde fortfarande höra ljudet av havsvågorna. Hon viskade hans namn.
Dagen grydde. Han kunde spendera en till natt med henne. Hon kunde spendera en livstid. Snart skulle solen komma tillbaka med verkligheten. Det skulle ta ifrån honom hans dyrbaraste ängel. Men han brydde sig inte. De skulle träffas igen en dag. Det var en intensiv kärlek, stark och samtidigt osäker. Och hon som inte trodde på paradiset. Hon befann sig där.
Och vem skulle våga försöka förstå denna kärleken?
No comments:
Post a Comment