Acordei mais uma vez de um pesadelo com um fundo de verdade. Eu estava só numa praia, caminhando na areia e olhando a lua refletir no mar. Talvez uma praia que fui quando eu era menor, ou com aquela praia que sempre sonhei em ir contigo. De longe te vi sentado na areia olhando para mim. Um sorriso de felicidade cresceu em meu rosto ao saber que eu não estava sozinha. Ah, como eu gosto de estar contigo. Você veio andando até mim e não tive tempo de falar, estava ocupada vendo seus olhos azuis nos meus. Parecia que podia ler seus pensamentos, seus sentimentos. E você me pegou em seus braços. Era incrível como depois de tanto tempo, meu coração ainda batia forte do mesmo jeito quando eu te conheci. Que teus lábios continuavam doces como no nosso primeiro beijo, que teu sorriso continuava brilhando mais do que as estrelas e teu abraço ainda me dava a mesma sensação maravilhosa. Me pegava pensando como eu podia ter mergulhado tão profundo em um sentimento que nem sei explicar. Mais do que amizade, mais que desejo, mais que amor.
Sempre me achei tão boba por te amar dessa forma tão livre e inesperada, mesmo sabendo que não era o melhor a se fazer. Mas ninguém é responsável pelos próprios sentimentos. Talvez eu já tenha vivido outros amores, melhores ou piores. Mas nenhum igual a esse. Você foi removendo tijolo por tijolo do meu grande muro chamado orgulho que sempre cobriu meu coração. E plantou no lugar um sentimento que eu nunca senti antes. E não há músicas nem filmes que descrevam. Não há textos ou grandes doses de papel e lápis que me façam colocar em palavras o que eu sinto. Nunca me senti tão livre.
Você soltou minha mão e eu caminhei para a água sozinha. Te chamei para ir junto, mas você disse que iria depois. Com o coração acelerado, mergulhei naquelas águas tão escuras. Mergulhei tão profundo que não via mais nada e não conseguia mais subir. Os pulmões ardiam enquanto eu lutava para voltar. Eu, que sempre soube nadar tão bem, me deixei afogar naquele mar sem fim.
Acordei sem fôlego e sem entender bem o que tinha acontecido. Como eu pude me deixar levar pelo mar? Mas não tinha mais jeito, eu já estava nele e não havia como sair. E eu não me arrependo de ter mergulhado.. Tantas coisas que perdemos pelo medo de arriscar. E você vale o risco, você vale a espera. Eu aprendi que amar é ser livre e mergulhar no oceano mais profundo.
------ # ------ # ------ # ------ # ------ # ------ # ------
Klockan är 04:30. Vet du när man drömmer att man drunknar och inte kan komma upp, inte kan andas? Det är så konstigt att det känns inte vara en dröm. Ingen kan hjälpa dig och rädslan griper tag i dig. Sen vaknar du och inser att det var bara en mardröm. Du tar ett djupt andetag, räkna till 10, lägger dig och somnar igen. Men det är inte så i verkliga livet.
Jag vaknade igen från en mardröm med lite sanning. Jag var själv på en strand, promenerade i sanden och tittade på månen speglar sig i havet. Kanske en strand som jag har varit när jag var yngre, eller stranden som jag alltid har drömt om att gå med dig. Jag såg dig sitta på sanden och stirrar på mig. En glad leende kom över mitt ansikte när jag såg att jag inte var ensam. Åh, vad jag gillar att vara med dig. Du kom fram till mig och jag hade inte ens tid att kunna prata, jag var så upptagen med att se dina blå ögon. Det verkade som jag kunde läsa dina tankar, dina känslor. Och du tog mig i dina armar. Det var otroligt hur mitt hjärta fortfarande slog på samma sätt som när jag träffade dig. Dina läppar var fortfarande söta som på vår första kyss, ditt leende fortfarande lyste mer än stjärnorna och din famn fortfarande gav mig samma underbara känslan. Jag undrar hur kunde jag dyka så djupt in i en känsla som jag inte ens kan förklara. Mer än vänskap, mer än lust, mer än kärlek.
Jag alltid kände mig så dumt att älska dig så fri och så oväntat, även om det inte var det bästa att göra. Men ingen är ansvarig för sina egna känslor. Kanske har jag haft andra kärlekar, bättre eller sämre. Men inget som detta. Du tog bort sten för sten på muren som är min stolthet som har alltid täckt mitt hjärta. Och planterade på plats en känsla jag aldrig känt förut. Och det finns inga musik eller filmer som beskriver. Inga texter eller stora doser av papper och pennor som får mig att sätta ord på vad jag känner. Jag har aldrig känt mig så fri.
Du släppte min hand och jag gick till vattnet själv. Jag sa till dig att följa med, men då svarade du att du skulle in senare. Hjärtat slog fort och jag gick in i det mörka vattnet. Jag dykte så djupt att jag inte kunde se något och inte heller komma upp. Lungorna brände när jag kämpade för att simma tillbaka. Jag som alltid kunde simma så bra, lät jag mig drunkna i den oändliga hav.
Jag vaknade andfådd och fattade inte vad som hade hänt. Hur kunde jag ryckas med havet? Men det finns inte ett annat sätt, jag ärr redan i det och det finns ingen väg ut. Och jag ångrar inte mig.. Så många saker vi förlorar för att vi är rädda att ta risken. Och du är värt risken, du är värt att vänta. Jag lärt mig att älska är att vara fri och dyka i den djupaste hav.
Mirella N.W
No comments:
Post a Comment